BOK, Fagus sylvatica.

Bokträd i parken vid Tollare folkhögskola.

Bokträd i parken vid Tollare folkhögskola.

Boken, Fagus sylvatica, invandrade till Sverige för cirka 5000 år sedan ifrån Danmark som ett av de senaste trädslagen. Den är värme- och ljuskrävande och växer i stort sett i hela Europa. Boken är härdig i Sverige upp i växtzon 4, men den har idag sin skogliga norra gräns i södra Sverige, i Skåne, Blekinge och delar av Halland. Enstaka mindre och ofta skyddade bokbestånd finns litet längre norrut som i Västergötland, Östergötland och Dalsland. Boken i Boo är sannolikt inplanterad, förekomsten är tydligt knuten till äldre gårdar och bosättningar. Mindre bestånd av bok i Boo finns i Velamsunds naturreservat norr om platsen för Velamsunds gård, i parken och naturen kring Tollare gård, Tollare folkhögskola, och i söderslänten norr om Saltstigen vid Stäket. Enstaka bokträd återfinns exempelvis vid Lindängen, i Eknäs och i Wiboms trädgård i Kummelnäs.

Boken tillhör familjen bokväxter, Fagaceae, och släktet Fagus. Fagus kommer av grekiska fagein, som betyder äta och syftar på de ätliga bokollonen. Artnamnet sylvatica kommer av latinska sylva, som betyder skog. Boken räknas till ädellövträden, vars träslag är särskilt värdefulla ur ekonomisk synpunkt. Andra ädellövträd är alm, ask, avenbok, skogsek, fågelbär, lind och lönn. Boken är ett av våra mest storvuxna trädslag, som blir 30 meter, men kan nå över 40 meter i höjd med ett stamomfång av över 8 meter. Åldern kan uppgå till 400 år. Den skogliga formen av Fagus sylvatica har hög genomgående stam med hög mycket tät krona med vågrätt utbrett grenverk, som ger en tät markskugga. Andra lägre former med lågt förgrenad månggrenig vidare krona kallas utmarksbok och träd med krokig stam, ofta zigzagformig, med stark förgrening kallas vresbok. Vissa former odlas för avvikande kronform som hängbok Fagus sylvatica ´Pendula´ och pelarbok Fagus sylvatica ´Dawyck´. Andra former som blodbok Fagus sylvatica Purpurbladiga-Gruppen odlas för sina speciella bladfärger från mörkt svartröd till ljusare bronston.

Boken är sambyggare. Blomningen sker samtidigt med bladutvecklingen, blommorna är oansenliga. Frukterna sitter två och två, trekantiga nötter, som kallas bokollon, med ett piggigt skyddande hölje, som spricker upp i fyra flikar vid mognaden. Bokollon är oljerika och var förr viktig svinföda. Även ekorrar, möss, nötskrikor och finkar äter bokollon.

Bark på äldre bokstam.
trekantiga bokollon.

Bark på äldre bokstam med påväxter av algen trädgröna och skorplav i ljusa cirklar, yngre bokplantor i bakgrunden med kvarsittande fjolårslöv. Till höger i närbild trekantiga bokollon, som fallit ur sina piggiga höljen.

Bokknoppar-
vitsippsblad.

Bokknoppar på väg att spricka ut i slutet av april. På bilden till höger vitsippsblad som växer upp genom det bruna fjolårslövet.

Bokens bark är ljusgrå, hård och slät med lågt pH och fattigare lavtillväxt, den brukar beskrivas som ”fattigbark”, medan andra lövträds djupa fåriga bark beskrivs som ”rikbark”. Bokens knoppar är långa, spetsiga och utstående från kvistarna till skillnad från avenbokens, Carpinus betulus, knoppar, som sitter tryckta till kvistarna. Utslagna boklöv är glänsande gröna vågkantade.

Unga bokplantor och juvenila skott behåller en del av sina löv sittande kvar hela vintern. Klippta bokhäckar har varmt hasselnötsbruna blanka torra löv vintertid. Färgen skiljer sig från löven på avenbokshäckar, vars löv också sitter kvar, men har en mattare gråbrun färg. Boken svarar bra på beskärning och bokhäckar kan bli stadiga, täta och höga häckar. I större trädgårds- och parkanläggningar vid slott och gods har bokhäckar använts som arkitektoniskt element genom århundraden och görs så än idag i moderna anläggningar som vid Riksdagshusets entrégård mot Slottsbron i Stockholm.

Bokvirket är rödaktigt och kallas rödbok, att skilja från vitbok, som kommer från avenboken. Virket är tätt, flisar sig mycket lite, saknar nästan helt smak och lukt. Idag används bokvirke i möbelindustrin, till parkettgolv och till glasspinnar. Förr användes bokved till bränsle och redskap, i båtbyggeri och till kvarnhjul.

Många av bokskogens arter är hotade främst på grund av att arealen bokskog i Sverige har minskat, genom en negativ påverkan av luftföroreningar och ett rationellare skogsbruk. Snabbväxande och mer lönsamma granplanteringar har konkurrerat ut bokskogen. Arealen naturbokskog med äldre träd, hålträd och död grov ved med stor betydelse för den biologiska mångfalden har minskat genom stora uthuggningar. Siffror nämns att mindre än 10 % av bokskogsarealen beräknas återstå i Halland och i västra Småland jämfört med utbredningen under 1600-talet. Under 1960-talet uppmärksammades den accelererande negativa utvecklingen i en statlig utredning Bokskogens bevarande, SOU 1971:71 och som en följd därav tillkom bokskogslagen 1974.
Bland rödlistade skalbaggsarter som är knutna till bok kan nämnas röd ögonknäppare, rombjätteknäppare, bokblombock och gropig blombagge. Andra rödlistade arter på gammal bok är igelkottstaggsvamp och bokporlav.

Antalet 316 rödlistade arter förekommande på bok varav 170 rödlistade skalbaggsarter nämns i rapporten Vedlevande arters krav på substrat - sammanställning och analys av 3 600 arter. Anders Dahlberg, Jogeir N Stokland. Skogsstyrelsen april 2004.

Uppföljning av arternas utveckling och förändring i bokskogen i södra Sverige görs. Ingen inventering av till bok knutna arter är så vitt vi vet gjord i de små bestånden i Boo.

Bokskogen har höga rekreativa och estetiska värden. Den är ofta lättgången med vackert ljus och undervegetation av vårblommande mattor av lundörter som vitsippor, gulplister, skogsbingel och buskstjärnblomma.

Lokala namn med anknytning till boken i form av bok, böke m fl känner vi inte till att det finns i Boo.

Maj 2017
Text Kerstin Lundén
Foto Olle Robin