Tall, Pinus sylvestris

Tall vid Scoutstugan, Nämndöstigen, Orminge

Tall vid Scoutstugan, Nämndöstigen, Orminge

Tallen är Sveriges näst vanligaste trädslag efter granen och den växer i stort sett i hela landet. Den dominerar också i naturområdena i Boo, här med höga naturvärden tack vare tallarnas höga ålder och mycket död ved i torrakor och lågor. En mängd arter av insekter är knutna till just tall, många under nedbrytningsprocessen.
Beroende på växtplats utvecklas tallen mycket olika. Tallarna kan stå som ståtliga furor i landskapet med höga raka stammar och höga krontak, sinnebilden för mon. Men i ett kargare skärgårdslandskap och på hällmarker, som är vanliga i Boo, utvecklas de ofta till martallar med en flerstammig låg krona med krokiga grenar och uppnår hög ålder. Bilden på månadens träd visar på en relativt ung solitärt växande tall med ovanligt buskigt växtsätt.

Tallen var efter björken det första trädslaget, som invandrade till Sverige söderifrån efter senaste istiden för 10 000-12 000 år sedan.

Bark på medelålders tall
Mogna tallkottar
Ung tallplanta

Bark på medelålders tall

Mogna tallkottar

Ung tallplanta

Barken på en ung tall och på yngre tallgrenar är rödaktig med tunna flagor, medan äldre tallar får en tjock, skorpliknande, gråbrun bark. Riktigt gamla tallar utmärks av djupare fårad så kallad pansarbark eller krokodilbark.
Barren är blågröna, 4-7 cm långa och sitter parvis två och två runt om på skotten. Barren är vintergröna och sitter kvar cirka fem år, innan de faller av. Tall är snabbväxande i gynnsamma lägen och ungtallar kan då växa upp till en meter per år. När tallen uppnått en viss ålder slutar den växa på höjden och kronan brer ut sig och bildar en platt topp.

Tallen har han- och honblommor på samma tråd. Hanblommorna sitter i botten av ett årsskott. I maj/juni sprids hanblommornas pollen i enorma mängder, varefter hanblommorna vissnar och faller av. Honblommorna sitter i toppen av långskotten, de är röda och har storlek som en ärta. Först cirka ett år efter pollineringen sker själva befruktningen och därefter börjar det, som ska bli en ny kotte, att växa. Kotten är först grön, men som mogen är den brun. Frön bildas i slutet av kottens år två och i början av år tre är fröna mogna. Fröna är näringsrika och söks av fåglar som hackspett och korsnäbb.

Tallens normalhöjd är 20-25 m, martallarna blir betydligt lägre. Men under mycket gynnsamma växtbetingelser kan tallen nå upp till en höjd av 30 m och i ovanliga fall med en stamdiameter på en meter.
Tallen är ett ljusälskande pionjärträd, stormfast med ett stadigt rotsystem med lång pålrot och kraftiga sidorötter. Däremot knäcks lätt grenar i kronan, när de blir snötyngda eller vid kraftig vind.

I odlad skog avverkas tallen normalt vid 90-150 års ålder, men i naturskog blir tallen cirka 250-400 år. Enstaka exemplar med en ålder över 700 år har noterats i Sverige. Några av de äldsta tallarna i Boo hittar man i Ramsmora i närheten av Himlaberget. Här finns ett unikt område med tallskog med hög kontinuitet och träd som är upp till 400 år gamla. Mindre brandfält med tall finns i Skarpnäs, Backeböl och Ramsmora.

Ett flertal rödlistade arter knutna till tall har bekräftats i mindre naturområden i Boo genom inventeringar 2016 av Naturskyddsföreningen i Nacka och Boo Miljö- och Naturvänner; tallticka, motaggsvamp, reliktbock och raggbock. Funna signalarter på tall är grovticka, svart praktbagge, flagellkvastmossa och mindre märgborre.

Tallens virke, furu, är fast, hårt och hållbart genom sin halt av kåda. Furu är mycket betydelsefullt som byggnadsmaterial och i pappersmassaproduktionen. Tallolja har desinficerande och antiseptiska egenskaper och används sedan gammalt vid tillverkning av såpa och numera även vid tillverkning av drivmedel i biodiesel. Ur kådan framställs terpentin och hartser.

På våren när hanblommorna är fulla av pollen kan de ätas och ger ett tillskott av C-vitamin. De kallades förr för ”tallstrunt” och var verksamma mot bland annat skörbjugg. Under stenåldern tuggades tallens kåda som tuggummi.
I folktron har mycket hopp knutits till tallarna i form av t ex bortsättartallar, fisktallar och mjölktallar.

Tallarna, såväl pelarskogens stolta furor som de knotiga och särpräglade martallarna, har inbjudit till tolkningar i poesi och bildkonst. Med förslaget ”Tallum” vann Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz 1915 arkitekttävlingen om utformningen av Skogskyrkogården.

I Sverige växer två skogsarter, den inhemska Pinus sylvestris, tall, och Pinus contorta, contortatall, även kallad strandtall. Contortatallen är en nordamerikansk snabbväxande tall som introducerades redan på 1920-talet, men planterades på större arealer på 70-talet. Andra arter som Pinus mugo, bergtall och Pinus nigra, svarttall planterades redan på 1800-talet för att stoppa sandflykt i kustområdena. Ytterligare andra tallarter säljs genom svenska plantskolor såsom Pinus cembra, cembratall, och Pinus sibirica, sibirisk svarttall. Det finns ett hundratal olika tallarter runt om i världen och många variteter.

Tallen är jämte eken ett karaktärsträd i Boo genom sin mångfald och sina vintergröna ridåer i landskapet. Förekomsten av tall avspeglas i lokala namn som Talludden, Talluddsvägen i Björknäs och Tallbacken i Mensättra.

Februari 2017
Text Ulla Brunö, Kerstin Lundén
Foto Olle Robin