BJÖRK

Vårtbjörk, Betula pendula

Glasbjörk, Betula pubescens

Glasbjörkar längs Värmdövägen vid Mensättra våtmark, Mensättra.

Glasbjörkar längs Värmdövägen vid Mensättra våtmark, Mensättra.

Björken är vårt vanligaste svenska lövträd. Den växer i hela landet och känns lättast igen på den ljusa skira grönskan och de vita stammarna med svarta tvärställda korkporer, lenticeller. På vårvintern skiftar björkridåerna i lila och på hösten i gult. Björkarna tillhör familjen Betulaceae och släktet Betula. Vi har tre inhemska arter; vårtbjörk, Betula pendula, 8-25 m hög, glasbjörk, Betula pubescens ssp pubescens, 8-20 m hög, och dvärgbjörk, Betula nana, 0,1-1 m låg. Nordliga former av glasbjörk är fjällbjörk, Betula pubescens ssp czerepanovii, 2-8 m hög, och krypbjörk, Betula pubescens var appressa, 1-5 m. Björken är frosthärdig och är vårt nordligast växande träd upp till trädgränsen.

Bland vårtbjörkar med finflikiga blad kan nämnas ornäsbjörk, Betula pendula f dalecarlica, fransbjörk, Betula pendula f crispa och flikbladig björk, Betula pendula ´Laciniata´. Ornäsbjörken är en mutation med djupa bakåtböjda bladflikar, som hittades vid gården Lilla Ornäs i Dalarna 1767. Den äkta ornäsbjörken saknar hanhängen och kan därför inte föröka sig själv, den höll på att dö ut. Men den räddades för lite mer än tio år sedan genom ett arbete inom POM, Programmet för odlad mångfald, som syftar till att undersöka och bevara gamla odlade kulturväxter. Den förväxlades ofta med fransbjörk och flikbladig björk. Idag meristemförökas den äkta ornäsbjörken och säljs i svenska plantskolor.
Bland andra odlade björkar kan nämnas hängbjörk, Betula pendula ´Tristis´, tårbjörk, Betula pendula ´Youngii´, finsk rödbjörk med blodröda blad, Betula pubescens ´Rubra´, kopparbjörk, Betula albosinensis var septentrionalis, gulbjörk, Betula alleghaniensis, kamtjatkabjörk med gräddrosa bark, Betula ermanii, svartbjörk med mörk flagig bark, Betula nigra, och himalayabjörk med snövit bark, Betula utilis var jacquemontii.

Björkar är ljuskrävande pionjärväxter, som snabbt etablerar sig. Vårtbjörken var det första trädslaget som invandrande söderifrån till Sydsverige när landisen började smälta för cirka 12 000 år sedan. Glasbjörken invandrade senare norrifrån.

I Boo är glasbjörken och vårtbjörken vanliga, mitt i bebyggelsen i Eknäs, Björknäs och Orminge Centrum, i våta marker som i Sarvträsk och Mensättra och i strandområden som vid Gammeludden. Bägge arterna är anspråkslösa vad gäller växtplats, men glasbjörken växer gärna på våtare marker, medan vårtbjörken föredrar torrare stenigare marker. Vårtbjörken, Betula pendula, hette förr Betula verrucosa, vilket liksom det svenska namnet syftar på de hartsvårtor som tydligt kan ses på årsskottens bark. Bladen är triangulära kala med sågade kanter och rödaktigt bladskaft, knopparna spetsiga, ej klibbiga. Glasbjörken, Betula pubescens, däremot har finhåriga årsskott utan hartsvårtor, pubescens betyder behårad. Bladen är brett äggrunda med enkelt sågade kanter och gröna skaft, knopparna är klibbiga. Glasbjörken växer med mer uppåtriktade grenar, medan vårtbjörkens grenar är mer hängande, pendula betyder hängande. Genomgående stam är det vanliga hos bägge arterna.

Björkar är sambyggare med både han- och honhängen på samma träd. Vid blomningen, som inträffar under april/maj produceras och sprids stora mängder pollen. Frukten är bevingad, cirka 5 mm, och kallas nöt. Tusentals små lätta björkfrön sprids med vinden. Om växtbetingelser finns och de unga björkarna inte betas av rådjur och älg, så växer snabbt nya björkridåer upp.


Glasbjörk med häxkvastar.
Yngre träd med slät bark.
Äldre björk med skorpbark.

Glasbjörk med häxkvastar.

Yngre träd med slät bark.

Äldre björk med skorpbark.

Häxkvast i närbild.
Lövträdlöpare.
Fnösktickor på björkstam.

Häxkvast i närbild.

Lövträdlöpare.

Fnösktickor på björkstam.



Bland märkligheter i växten kan nämnas att vissa björkar har en genetisk defekt som utvecklar den åtråvärda masurveden i vrilar, knotiga utväxter på stam och grenar. På glasbjörk kan utvecklas häxkvastar, som är gallbildningar orsakade av svampen Taphrina betulina.

Björken kan uppnå 300 års ålder, men blir sällan mer än 100 år i södra Sverige och 200 år i norra Sverige. I skogsproduk-tionen avverkas björken vid 60-80 års ålder. Ett stort antal arter av fåglar, fjärilar, skalbaggar, svampar, lavar och mossor är knutna till björk för sin utveckling. Artrikast är de sista stadierna med gammal och död ved.

Fynd har gjorts av mer än 500 olika vedsvampar som tickor och skinnsvampar, som i sin tur utgör livsmiljö för olika insekter. Fleråriga tickor som klibbticka, eldticka och fnöskticka kan leva i flera decennier, medan björktickan är ettårig. I gamla fnösktickor kan man se kläckhål av signalarten jättesvampmal, vår största malfjäril. En nyckelart för nyligen döda björkar är björksplintborre, Scolytus ratzeburgi, vars kläckhål syns som en rad hål i barken. Under barken på nyligen död björk, lever larven till en relativt vanlig skalbagge, en långhorning, lövträdlöpare, Rhagium mordax, på bilden vilande på majbräken nära Danmarks ängar. Andra långhorningar är björkvedbock, spindelbock och stekelbock, de två sistnämnda är signalarter.

Levande björk lockar många fjärilslarver som sorgmantel, björktandvinge, björkspinnare, brun flickfjäril, mindre båtspinnare, träfjäril, större björkmätare och flera andra mätarfjärilar. I björkens skrovliga bark trivs blåslav, skägglav, lunglav, grenlav och gällav. Bland mossorna kan nämnas bergklomossa, bergkvastmossa och stubbkvastmossa.
Mer än 180 arter svampar anser man kunna bilda mykorrhiza med björk, varav flera matsvampar som björksopp, gulkremla och bleknande björkkremla.
Stjärtmesarna flockas gärna i björkar för att leta insekter och gråsiskorna för att äta björkfrön.

Men 1950- och 60-talets slybekämpning med herbicider och minskningen av betade hagmarker med björk har inneburit att vi idag har brist på överåriga björkar och död björkved i olika nedbrytningsstadier och därmed också en minskning av många insektsarter. Flera hackspettar som vitryggig hackspett och mindre hackspett kräver björkskog med döda träd.
(Uppgifter ur Ehnström, Holmer Björk - svart på vitt om myllrande mångfald. SLU CBM Centrum för biologisk mångfald, WWF Världsnaturfonden och SNF Naturskyddsföreningen 2015.)

I våra naturvärdesinventeringar 2016 i Boo fann vi en del överårig björk, vilka är viktiga att värna. De har så att säga framtiden för sig i utvecklingen av artrikedom och biologisk mångfald. I våra inventeringar har flera fynd i flera områden noterats av kläckhål av dolkstekelglasvinge, en ovanlig art vars larver lever i grov skorpbark på levande björkar. Andra intressanta fynd på björk är valkticka jättesvampmal på fnöskticka.

Få trädslag har som björken funnit användning i det gamla naturasamhället. Alla delar har använts; veden, barken, riset, rötterna, saven, bladen och björkaskan. Virket, som är starkt och segt, är ett utmärkt bränsle och har använts i tillverkningen av allehanda redskap och snickerier. Av nävern gjordes skor, askar och kontar, liksom den användes vid taktäckning. Av björkriset gjordes kvastar, vispar och basturis och av rötterna flätades korgar. Näver och den på björk växande fnösktickan användes vid eldtändning. Saven tappades och dracks, björklöv användes som te, i växtfärgning och torkat som foder. Björk används idag till massaved och det blonda björkträet används i snickerier. Många av funktionalismens böjträklassiker av möbelarkitekter som Alvar Aalto och Bruno Mathsson tillverkas fortfarande. Vi lövar med björkar till midsommar, vid bröllop och vid fest.

Lokala namnanknytningar med björk finns det flera i Boo, Björknäs, Lilla Björknäs, Björknäsplatån, Björknäs Skolväg, Björkholmsvägen i Östra Orminge och Björkudden med Björkuddsvägen i Vikingshill.

April 2017
Text Ulla Brunö, Kerstin Lundén
Foto Kerstin Lundén, Olle Robin